Tredje generationen Gotlandsbeardisar Tredje generationen Gotlandsbeardisar Tredje generationen Gotlandsbeardisar

Gotlandsbeardisar.se

till slutet av sidan

Gobi- the gorgeous giant

Gobi har alltid hållit sig framme. Han föddes först och bland alla valparna var han den som syntes mest. Han åt mest och fortast och efter någon vecka hade han redan börjat växa ifrån sina syskon. När syskonen busade och kivades var han med en stund och gick sedan lugnt och lade sig i ett hörn och sov. September 2010 var en ovanligt varm och vacker höstmånad så valparna var ofta och gärna ute. Gobi, som från början faktiskt kallades "Hippo" eftersom han hade vissa likheter med en flodhäst - stadig, fyrkantig och till synes utan hals - drog sig gärna diskret undan och lade sig i en rabatt eller bredvid trappan där solen värmde. Eller så vandrade han runt på upptäcksfärd och stannade gärna och luktade på en blomma eller slog sig ner under en buske.

Man kunde tidigt se, att "Hippo" skulle bli en rejäl pojke. Han växte fortare än sina syskon och han lät ingenting hindra honom från att komma framåt. Om han tyckte att inhägnaden var för trång sänkte han huvudet och gick envist framåt tills den följde med. Samtidigt som han var en ovanligt lugn valp, som gärna låg och sov i solen eller på rygg för att bli kliad på magen, var han respektlöst äventyrslysten och drog sig inte för att, ensam eller tillsammans med sina syskon, ta sig under eller igenom staketet till den stora trädgården och ge sig ut i lammhagen.

Hippo hade "det" - något odefinierbart charmigt och oemotståndligt. Vem som än kom på besök så satt han främst i valpskocken och tittade på besökaren med sina vänliga och uttrycksfulla ögon. ALLA såg honom och ALLA tyckte att han var "finast". Samtidigt ville "alla" ha en tikvalp så till sist var Hippo ensam kvar i valplådan tillsammans med sin syster Trixie som skulle stanna hos uppfödaren. Själv hade jag ju haft något som liknade ångest i flera veckor innan jag till sist valde Harry så när det började verka som om Hippo inte skulle få någon egen familj att flytta till så bestämde vi oss för att ta honom också! Ett halsbrytande beslut, men vi var beredda på att ta en hel del jobb för att det skulle fungera.

Hippo, som när han var tre månader gammal knappast liknade en flodhäst längre, fick raskt ett nytt namn: "Gobi" eftersom han är sandfärgad och Gobi är mera passande på en hanhund än Sahara! Han är en fantastiskt "mysig" och tillgänglig hund som lika gärna ligger på golvet - eller i en möbel om det är tillåtet! - och umgås eller blir gullad med - som att vara ute och jobba. Han har alltid varit lättlärd och ganska följsam men de senaste månaderna har han verkat tröttna och vill hellre vara ute och spåra än jobba med något annat. Han har ett godkänt anlagstest i viltspår och om tid och möjlighet ges skall jag försöka se till att han får ett viltspårschampionat.

Gobi har hittills placerat sig bättre än Harry på de få utställningar vi har varit på. Han är fantastiskt välkonstruerad och välvinklad, han har sin farfars extremt väskurna och kraftiga huvud och hans rörelser är fantastiskt vägvinnande och vackra. Men - han har blivit alldeles för stor för att framgångarna skall fortsätta på sikt. Han är nästan 60 cm hög och väger 33 kg. Då skall man veta att en fullvuxen beardishane väger runt 27 kilo och att högsta tillåtna mankhöjd är 57cm. Harry väger 27 och ser nästan förkrympt ut bredvid sin gigantiske bror.

Trots att Gobi är en så vacker och välkonstruerad hund med stabilt temparement och fantastiska rörelser så kommer han inte att visas på flera utställningar. Det visade sig dessvärre att han har en C-höft vilket ju innebär att han inte kommer att vara intresssant för avel. Han verkar inte ha ont av det, och det är huvudsaken, men han kommer att få njuta av livet som älskad sällskapshund..-)

Bilder på Gobi