Tredje generationen Gotlandsbeardisar Tredje generationen Gotlandsbeardisar Tredje generationen Gotlandsbeardisar

Gotlandsbeardisar.se

Simson - alltings början

Simson är inte släkt med Harry och Gobi mer än mycket avlägset men det går inte att komma förbi hononm om man skall prata om gotlandsbeardisarna! När vi skaffade honom hade vi inte mycket kunskaper om rasen eller vad som krävdes av en beardis-ägare. Dessvärre visade det sig så småningom att Simson var en hund som för det första alltid råkade ut för saker (som att svälja tulpanlökar och grus så att vi tvingades raka honom därbak och han ett tag såg ut som en babian) och som efter en rymningstur kom tillbaka som ett nervöst vrak. Dessa omständigheter gjorde att vi tvingades läsa på och lära oss en massa om hundar, hundars psyken och språk och sjukdomar så man kan lugnt hävda att det är tack vare honom som vi idag kan såpass mycket som vi faktiskt kan.

Våren 1998 hade vi varit utan hund i något år och började se oss omkring efter en ny och hade inte kommit längre i våra tankar än att vi "nog" skulle ha en labbe till - en vänlig, okomplicead och ständigt hungrig ras! Då valde omständigheterna åt oss! Vår goda vän Kerstins dotter Ulrikas underbara bearded-collietik hade fått fyra valpar och vi kastade oss på färjan till fastlandet för att inspektera kullen. Vi hämtade vår Simson i Stockholm i september samma år och på den vägen är det kan man säga...

Att han ibland kallades "Farbror Melker" berodde på att han så småningom kom att bära sin svans som en "spiskrok". Ni vet -?- "Saltkråkan": "Håll dig i spiskroken farbror Melker!" Han blev rumsren på mindre än två veckor och vi var jätteimponerade. Vi började en valpkurs när han var åtta månader gammal och han var "bäst i klassen" bland schäfrar, rottisar och labradorer. "Han är en stor talang" och "Jag har aldrig träffat en så lugn och ändå glad beardis" var några omdömen som vi fick av instruktören. Det är nästan löjligt hur stolta vi var över "vårat gryn"! Och jag minns den tiden som en ovanligt rolig och aktiv tid!

Vi provade spår också och Simson visade sig ha en nos i världsklass! ALLT spårade han..det spelade ingen roll hur många vinklar vi lagt eller hur långt spåret var - han tvekade aldrig. Dessvärre har han aldrig brytt sig ett dugg om apporter eller godis utmed spåret - det är bara spåret som gäller! Viltspår testade vi också, med imponerande resultat och under en tid förvarade vi flaskor med blod och en rådjurs"tass" i frysen för att vi själva skulle kunna lägga spår åt honom.

Denna nos hade också en "baksida" (om man kan uttrycka sig så) - med osviklig precision lokaliserade han allt äckligt och illaluktande i skogen.

Trots att han på sätt och vis var ganska opålitlig var Simson en hund som man gillade och ömmade för. Det var på något sätt som att ha ett barn med funktionshinder - livet gick rätt mycket ut på att underlätta tillvaron för honom och de beslut vi fattade var ofta styrda av Simsons behov. Såhär efteråt kan man undra hur vi egentligen orkade, men det gjorde vi på något sätt. Att Jörgen kom i huset när var Simson var knappt ett år gammal var dock inte ett beslut som Simson applåderade. Han var ingen aggressiv hund egentligen, men mot Jörgen verkade han utveckla ett ont öga. Det hände mer än en gång att han till synes utan anledning gav sig på Jörgen bara för att han råkade stå på fel ställe eller gå förbi.

I december 2010 var Simson 12½ år och började få stora bekymmer med sina leder. Han hade svårt att resa sig och det hände att han ramlade omkull så vi beslutade att det var dags att låta honom somna in innan han blev så dålig att han inte längre kunde gå själv.

Tyvärr har jag just nu inga bilder på Simson att lägga ut, men så fort jag lyckats hitta några som är tillräckligt stora kommer även han att få ett eget galleri. Till dess får ni nöja er med bilderna till höger!

.

Om du som läser detta möjligen, av någon anledning, skulle ha en bild på Simson så skulle jag bli väldigt glad om du ville låta mig använda den här på sidan!

Tack Ullis! för flera nya fast rejält gamla, bilder på Simson! Det är inte utan att man får ett litet hugg i hjärtat och en tår i ögonvrån när man ser och minns. Resterande bilder skall jag sätta mig med och fixa till innan jag lägger in dem i det "riktiga" galleriet!