Gotlandsbeardisar.se

Tredje generationen Gotlandsbeardisar Tredje generationen Gotlandsbeardisar Tredje generationen Gotlandsbeardisar

Tomba

Tomba - Jörgens vackre, mörkblå son. Den snällaste och vänligaste hund jag någonsin träffat- oavsett ras och kön! Han kom till oss i januari 2001, strax innan han skulle fylla två år. Hans och Jörgens uppfödare -Hilde Didriksen, Kennel Certified i Norge - kunde inte ta hand om honom själv just då och Tomba hade under kortare perioder bott hos några av hennes vänner. I längden var det förstås inte bra för honom att leva detta ambulerande liv och det kändes svårt även för Hilde. Så när hon frågade om vi skulle kunna tänka oss en tredje hund så tackade vi ja.

Det innebär oftast inte dubbelt så mycket jobb att ha två hundar som att ha en (såvida man inte gör som vi och tar två valpar samtidigt!) men att ha tre hundar medför mer än dubbelt så mycket arbete som att ha två! Lyckligtvis var både Jörgen och Tomba friska och robusta hundar och lätta att ha att göra med så vi hade tur kan man säga. Dessutom var de båda så gamla när de kom till oss att vi inte behövde lägga så mycket energi på att fostra dem. Den som överväger att skaffa två valpar samtidigt råder jag att tänka igenom mycket noga om tiden räcker till! Så länge vardagen flyter utan sjukdomar eller andra bekymmer så fungerar det oftast smärtfritt - det är när förutsättningarna förändras och man inte längre kan ge sina hundar det de behöver som oron över hur hundarna har det och det dåliga samvetet blir en beslastning.

Tomba var redan från början en helt annan sort än både Jörgen och Sismon. Lugn, nästan lite sävlig vilket inte direkt är en egenskap som förknippas med bearded collie! Både Jörgen och Simson talade rätt snabbt om för Tomba att han fick finna sig i att det var andra som bestämde. Tomba hade inget behov av att bestämma utan smög på oljade gångjärn in i flocken. Aldrig ställde han till bråk; aldrig skällde han; inte hoppade han på människor som kom på besök. Han behövde faktiskt nästan ingen fostran alls - han var så följsam och lyhörd att vi inte en enda gång behövde höja rösten åt honom.

Inte förrän han var fyra år gammal var han färdigutveckla och han började bli framgångsrik i utställningsringarna. Inomhusutställningar kände han sig obekväm med och det gick aldrig så bra som utomhus. Till rasens egenskaper hör bl.a. ett öppet och livligt temperament men Tomba hade sannolikt inte läst rasstandarden. Han var lugn, på gränsen till sävlig, och inte särskilt intresserad av vare sig leksaker eller andra belöningar. Att träna lydnad eller tävla i någon aktivitet var aldrig aktuellt. Han trivdes bäst i sällskap med sina människor och sin pappa.

Precis som sin pappa fick Tomba ett antal kullar genom åren. Inte så många som han antagligen hade fått om han hade varit ägd av någon annan - någon som ägnade mera tid åt utställningar och "marknadsföring".

Trots att hans söner är kolossalt olika - Harry är en formel1-hund medan Gobi är en Nalle Puh - så kan jag hitta både Tomba och Jörgen hos dem. Jag är nästan säker på att Ulla kan hitta drag av Daffi också, men jag känner inte Daffi tillräckligt väl för att kunna avgöra det..eller..joo..faktiskt - Gobi LER och det han han nog efter mor sin!

Bilder på Tomba bild på daffi och två valpar